Upp och ner, ner och upp

Sista dagen på februari. Det är visst idag vi ska fria vi tjejer va?? Om måndagen var berg-och-dalbana kan man väl säga att det har varit Lisebergs Balder idag.

Jag gråter sällan. Mest om jag blir jättearg men det händer inte många gånger. Sedan jag började på ÄC har det hänt tre gånger, varav två gånger idag inom loppet av en timme. Det är visst bra att känslorna ska ut men i såna fall måste jag sluta sminka sig för min mascara är långt ifrån vattenfast. Morgonen började helt ok och sen vet jag inte vad som hände. Krasch, boom, bang, ångest och tårar. Samlade ihop mig och bestämde mig för att åka hem och handla på vägen hem. Ingen plånbok i väskan. Bah. O well. Åkte hem och tog mig istället i kragen och begav mig ut och njöt av vårsolen (som jag hade tänkt göra igår men somnade på soffan i två timmar istället).

Äntligen fick joggingskorna användas igen för första gången sedan mellandagarna och det var helt underbart att springa ute i vårvädret med solen i ögonen och 10 plusgrader <3 Trots väldigt långt uppehåll gick det bra. Sprang halvmilen på 31 minuter och idag kändes det nästan som om jag hade kunnat fortsätta ännu längre.

En varm kram och en joggingtur i solen var kanske vad som krävdes för att jag skulle komma upp på banan igen. Nu är jag människa igen och ska snart åka in och handla. Kvällen ska bli bra, så det så! Trots nervositet inför läkarundersökningen i morgon.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Känslorna åker berg-och-dal-bana och jag kan på en och samma dag ha skiftat humör hur många gånger som helst. Man blir trött av det. Jag är helt slut. Det ska vara jobbigt nu, jag vet, men det gör det inte mindre tungt eller uttröttande. Ibland känns det bara som jag vill lägga benen på ryggen och springa långt ifrån allt. Ibland känns det helt ok. Oftast har jag skiftat mellan de två ytterligheterna ett par gånger på ett dygn. Jag har säkert gjort det tio gånger idag. Och att det kan vara så små, små saker som gör att hjärnan börjar gå på högvarv och spela en spratt. Det är rätt intressant egentligen, hur man kan känna så mycket på samma gång. Panik, lugn ångest, glädje, självförakt, trygghet... Inte konstigt jag är trött kanske?? God natt.

Ny vecka

Måndag morgon och ny vecka. (Kallt idag! Våren får gärna komma.)

Igår var vi iväg upp till Säter i Dalarna för att spela match. Matchen var rolig och jämn men tyvärr räckte det inte hela vägen fram för oss. (Slutresultatet blev 3-1: 25-22; 28-26; 17-25; 25-23) Ska vi skylla på att vi bara var 6 stycken och dom var 11? ;) Bortsett från några puckomisstag är jag ändå rätt nöjd över min insats och det är inte likt mig att vara en av de mest positiva efter en förlust ;) Men vad fasen, servarna satt bra nästan allihop, jag lyckades blocka nån gång och jag satte några snygga anfall. Trist att vi loosade förstås. Nya tag på söndag då vi har hemmamatch!

Solen skiner och jag ska försöka hålla i det positiva och försöka göra det här till en bra dag. Känner mig inte stabil på en fläck men då är det ju faktiskt bra att jag numer hänger på ett ställe där de kan ta hand om mig om jag rasar och blir överväldigad av känslor som emellanåt sköljer över mig.

God morgon måndag!

Sjukskrivning och diagnos (och egentligen får man inte skriva om sånt här va?)

Det har alltid varit lite hysch-pysch och tabu att prata om att man är sjuk. Kanske inte när man har influensan, astma eller vinterkräksjukan, men när det kommer till psykiska sjukdomar så känns det inte som om det är ok att prata öppet om det. Det är något fult, pinsamt och något man ska hålla om sig själv. Absolut inte blogga om! Men vad fasen... Det blir faktiskt mer och mer "accepterat" att människor berättar om sådana saker. Kändisar går ut i media och tar upp ämnet, böcker skrivs och det kanske är så att det snart inte kommer vara lika tabubelagt att prata även om sådana sjukdomar som alkoholism, ätstörningar, schizofreni och tvångssjukdomar. Jag har funderat ett tag på om jag ska skriva om min sjukdom i bloggen och jag antar att jag har touchat ämnet lite sådär halvdant men inte skrivit rakt ut vad det är jag går igenom. Men varför inte egentligen? Varför ska det vara så fult och fel och göra det? Alla i min närhet vet i alla fall vad det är jag "lider av" och t.o.m. på jobbet vet både personal och elever varför jag nu är sjukskriven. Är du av den uppfattningen att man inte ska "fläka ut sig" på nätet genom att skriva om sådant här, sluta läs.

Jag kommer absolut inte göra om den här bloggen till något jätteprivat eller skriva exakt vad jag gör om dagarna men det känns faktiskt riktigt bra att faktiskt kunna "gå ut med" skiten även här. Nu är det ju främst mina närmsta vänner som ändå läser så det är ju inte en sådan big deal heller. Varför hymla och skämmas över ett problem man har? Varför låtsas som att allt är bra hela tiden? Just nu handlar ju mitt liv väldigt mycket om det här och hur jag ska lyckas ta mig tillbaka till ett normalt liv. Då måste jag väl kunna få skriva om det även i bloggen då och då?

Jag är sjukskriven. Efter att ha varit frisk i flera år trodde jag att jag hade lämnat det bakom mig. Jag mådde bra, allt gick verkligen bra i livet (fast jobb, nytt hus, förlovning osv.) och jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna här igen. Men för ett år sedan ställdes jag mot väggen på jobbet och människor i min närhet började ifrågasätta mitt sätt att leva. Jag hade kört på med skygglappar ganska länge och det blev både lite chockartat och deprimerande att tvingas inse att jag fallit dit igen. Ätstörningen var tillbaka. Först var jag jättearg på mig själv. Hur kunde jag sätta mig i den här situationen igen? Jag vet ju så mycket bättre! Att bli sjukskriven då fanns inte på kartan. Jag kände att det var jobbet som höll mig uppe och som fick mig att fungera. Aldrig att jag skulle gå in i behandling igen! Ett år senare blev jag dock tvungen att släppa taget om kontrollen och erkänna för mig själv och andra att jag behövde mer hjälp än jag dittills fått. Sjukskrivning och behandling inom dagvården igen. Jag träffade läkaren jag sist träffade 2006 då jag blev friskskriven och hon gav mig diagnosen anorexia nervosa med självsvält.


I måndags mjukstartade jag på behandlingen med en lunch. I tisdags var jag ledig och sedan har jag gått tre heldagar på ätstörningscentrum. Jag tror inte att jag riktigt att smällt det än, att jag är inskriven där och inte kommer gå tillbaka till jobbet nu efter sportlovet. Men så är det. Jag behöver hjälp och jag behöver verkligen ta den här chansen och verkligen satsa allt på att bli frisk igen. Tabubelagt eller ej, jag är sjuk, sjukskriven och går på behandling. Take me as I am or leave it (me) :)

A nice quote I found

D-day

Dagens känslor so far: nervös, pirrig, livrädd, spänd, peppad, orolig, stressad. Det kommer bli en hel del koppar kaffe innan klockan slår 12:00 idag, en sväng i gymmet för att göra sig av med lite nerver, en lång dusch och sen leta kläder (vilket jag antar kommer ta ett tag). Daniel har gett mig rådet att uppföra mig, vara snäll mot de andra barnen och lyssna på fröknarna, för om jag inte sköter mig kommer han få reda på det på utvecklingssamtalet <3

Boda borg i bilder

Boda Borg

Idag har jag, Mariah, Joanna och Petra hängt på Boda Borg i 7-8 timmar. Många blåmärken, skrapsår och skratt senare åkte vi därifrån med 17 stämplar! Lite bättre än alla andra helt enkelt ;)

Födelsedag och beslut

Idag fyller min älskade år, hela 28 år blir han! ;) Inte för att han läser min blogg (säger han) men GRATTIS ändå min darling!! <3

Idag står städning på schemat med andra ord. Det kommer folk och vill fira honom lite både idag och på söndag så det blir att förbereda fika, skotta gången så de kommer in och städa upp det värsta. Självklart sov jag längre just idag då när jag har en del att hinna med. Hur typiskt är inte det? Men men, det ska nog gå ändå. Slutar jag bara hänga på Facebook och blogga så är det lugnt ;)

För övrigt blev gårdagen stor på det sättet att jag (äntligen) fick ett besked om vad som kommer hända nu i vår. Känslorna är många och tankarna ännu fler inför vad som väntar men det var ändå ett positivt besked jag fick och på måndag är det dags. På måndag börjar jag mitt nya liv, eller nåt. Heja heja...

Känslostorm och tankekaos

Det var det där med tålamodet ja. Att vänta på svar på frågor som faktiskt är ganska stora och leder till många funderingar och att känslorna åker berg-och-dal-bana. Nu har jag i alla fall blivit lovad ett svar av någon form under dagen. Svar på frågan vad som kommer hända fram till sommaren. Ju mer jag funderar över det desto mer förvirrad blir jag och jag vad jag vill ändras hela tiden. Om svaret blir "positivt" vet jag hur de närmsta 10 veckorna kommer se ut, om svaret blir ett annat vet jag inte vad som händer...

Den här planschen hade jag på väggen när jag var yngre. Passar på något sätt väldigt bra idag...

Att vänta

Jag är väl inte känd för att ha det bästa tålamodet direkt och nu är det prövning på den fronten. Mitt tålamod och min lite smått tvångsmässiga tendens att vilja ha framförhållning och planera saker i förtid prövas nu för fullt.

I måndags var jag hos "ny-gamla" läkaren. Det kändes bra. Jag fick svar på en del frågor, fick sagt det jag ville få sagt och jag gick lite lättad därifrån även om många funderingar kvarstod. Hon lovade att hon skulle höra av sig igår under eftermiddagen för att kanske svara på den allra största frågan jag har just nu. Och så gjorde hon inte det. Idag har jag väntat på att telefonen ska ringa istället, men icke. Får helt enkelt se det som en övning i tålamod då :) Däremot tror jag att jag kommer lyfta på luren själv i morgon och ringa stället som kanske kan komma med något svar för jag vill inte vänta i två veckor tills jag ska träffa tant doktor igen...

Day 3

Tredje dagen hemma och det känns ändå ok. Det är svårt att släppa jobbet helt men jag måste helt enkelt försöka. Kanske får ta mig i kragen och gå ut och skotta snö istället ;) Visst är det fint med all snö och jag önskar det alltid i december men det skulle vara helt ok att slippa det nu, jag vill ha vår! Istället för att gå ut och skotta gosar jag än en gång ner mig i soffan med täcke och kudde och en stor kopp kaffe, tänder brasan och kollar på matchen från i söndags :)

Beauty from pain

Here I am at the end of me
Trying to hold to what I can't see
I forgot how to hope
This night's been so long
I cling to your promise
There will be a dawn 
- Superchick

Karusellen snurrar vidare och idag tog den lite extra fart igen. I väldigt exakt ett år har jag försökt fixa det här själv med hjälp av super-människor till vänner och kollegor men det har inte funkat hela vägen. Jag har sedan några veckor tillbaka erkänt för mig själv att jag behöver mer hjälp än vad jag velat inse och nu är jag snart där. Den här dagen har rätat ut några frågetecken men många består fortfarande. Förhoppningsvis får jag lite fler svar under morgondagen. What I do know är att snart börjar kampen på riktigt. Det känns skönt samtidigt som det känns fruktansvärt skrämmande och jobbigt. Det spelar liksom ingen roll att veta att jag har klarat det förut. It's still scary as h**l...

Femsetare och stukad tumme... Igen.

Idag var det äntligen dags för match igen. Det räcker med att en matchfri helg går och jag får abstinens :) Idag var det dags att åka till Södertälje, skönt att inte behöva åka så långt. (De bortamatcher vi har kvar den här säsongen nu är Jomala på Åland och Säter i Dalarna...) Förväntningarna på hur det skulle gå kanske inte var så höga eftersom vi trodde att laget vi skulle möta var riktigt bra. Nu var de faktiskt inte det och jag funderar på hur de slog Säter med 3-1 (saknade de viktiga spelare idag kanske?). Hursom så skulle vi ha vunnit matchen idag. Hade vi spelat som vi kan spela, och som vi spelade emellanåt efter att gjort några dåliga set, hade vi tagit det. Tyvärr räckte det inte hela vägen utan de slog oss med 3-2 (25-20, 21-25, 25-19, 17-25, 15-12. Med andra ord 103-101 i totalpoäng. JÄMT! Nästa gång ska vi vinna! :)

Och så lyckades jag stuka tummen... IGEN. Har sluppit tejpa den de senaste fyra matcherna men nu var det dags igen... Jag borde veta bättre att inte ta emot en hård serve med fingerslag men i stundens hetta så minns jag uppenbarligen inte det... Aj i tummen för sjuttioelfte gången och jag lyckades inte ens rädda bollen. Hmpf.

Fotoutmaning dag 30: Valfri bild

Sista bilden i fotoutmaningen. När började jag den egentligen? I oktober tror jag, hehe :) En valfri bild ger en ju på tok för mycket valmöjligheter så jag slår till med att slänga in en bild från gårdagens lagfest!

Twister!! :D

Fotoutmaning dag 29: Senaste bilden på mig

Trist att lägga upp en bild som redan ligger på bloggen men nu råkar det ju vara den senaste bilden på mig som jag har iaf :)



Fotoutmaning dag 28: Väder

Jag lär ju inte vara ensam om efter att längta efter sommarväder så här års, särskilt inte efter de kalla dagarna vi har haft på sistone. Vintern kom till slut och usch vad jag fryser! Ge mig sommarvärme. Eller åtminstone lite vårväder, tack!

Sleep mode

It's a hard thing faking a smile 
when I feel like I'm falling apart inside

Är absolut inget stort fan av Robyn (lätt uttjatad artist på våra radiokanaler if you ask me) men vissa ord träffar rätt.

Den här helgen vill jag bara vara hemma. Slippa möta världen, slippa tänka, slippa ens försöka se glad och pigg ut eller göra något jag inte känner för. Om det så betyder att jag kommer sova bort hela helgen, so be it. Jag är trött. Trött på många sätt. Trött som i less, trött som i utmattad, trött som i helt slut. Man orkar helt enkelt inte alltid bita ihop. Man orkar inte alltid vara så stark som man behöver vara.

Fotoutmaning dag 27: Tema två

Vi två :)