Det har alltid varit lite hysch-pysch och tabu att prata om att man är sjuk. Kanske inte när man har influensan, astma eller vinterkräksjukan, men när det kommer till psykiska sjukdomar så känns det inte som om det är ok att prata öppet om det. Det är något fult, pinsamt och något man ska hålla om sig själv. Absolut inte blogga om! Men vad fasen... Det blir faktiskt mer och mer "accepterat" att människor berättar om sådana saker. Kändisar går ut i media och tar upp ämnet, böcker skrivs och det kanske är så att det snart inte kommer vara lika tabubelagt att prata även om sådana sjukdomar som alkoholism, ätstörningar, schizofreni och tvångssjukdomar. Jag har funderat ett tag på om jag ska skriva om min sjukdom i bloggen och jag antar att jag har touchat ämnet lite sådär halvdant men inte skrivit rakt ut vad det är jag går igenom. Men varför inte egentligen? Varför ska det vara så fult och fel och göra det? Alla i min närhet vet i alla fall vad det är jag "lider av" och t.o.m. på jobbet vet både personal och elever varför jag nu är sjukskriven. Är du av den uppfattningen att man inte ska "fläka ut sig" på nätet genom att skriva om sådant här, sluta läs.
Jag kommer absolut inte göra om den här bloggen till något jätteprivat eller skriva exakt vad jag gör om dagarna men det känns faktiskt riktigt bra att faktiskt kunna "gå ut med" skiten även här. Nu är det ju främst mina närmsta vänner som ändå läser så det är ju inte en sådan big deal heller. Varför hymla och skämmas över ett problem man har? Varför låtsas som att allt är bra hela tiden? Just nu handlar ju mitt liv väldigt mycket om det här och hur jag ska lyckas ta mig tillbaka till ett normalt liv. Då måste jag väl kunna få skriva om det även i bloggen då och då?
Jag är sjukskriven. Efter att ha varit frisk i flera år trodde jag att jag hade lämnat det bakom mig. Jag mådde bra, allt gick verkligen bra i livet (fast jobb, nytt hus, förlovning osv.) och jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna här igen. Men för ett år sedan ställdes jag mot väggen på jobbet och människor i min närhet började ifrågasätta mitt sätt att leva. Jag hade kört på med skygglappar ganska länge och det blev både lite chockartat och deprimerande att tvingas inse att jag fallit dit igen. Ätstörningen var tillbaka. Först var jag jättearg på mig själv. Hur kunde jag sätta mig i den här situationen igen? Jag vet ju så mycket bättre! Att bli sjukskriven då fanns inte på kartan. Jag kände att det var jobbet som höll mig uppe och som fick mig att fungera. Aldrig att jag skulle gå in i behandling igen! Ett år senare blev jag dock tvungen att släppa taget om kontrollen och erkänna för mig själv och andra att jag behövde mer hjälp än jag dittills fått. Sjukskrivning och behandling inom dagvården igen. Jag träffade läkaren jag sist träffade 2006 då jag blev friskskriven och hon gav mig diagnosen anorexia nervosa med självsvält.
I måndags mjukstartade jag på behandlingen med en lunch. I tisdags var jag ledig och sedan har jag gått tre heldagar på ätstörningscentrum. Jag tror inte att jag riktigt att smällt det än, att jag är inskriven där och inte kommer gå tillbaka till jobbet nu efter sportlovet. Men så är det. Jag behöver hjälp och jag behöver verkligen ta den här chansen och verkligen satsa allt på att bli frisk igen. Tabubelagt eller ej, jag är sjuk, sjukskriven och går på behandling. Take me as I am or leave it (me) :)
5 kommentarer:
Har känt dig sen mellanstadiet och jag lovar att jag tar dig precis som du är! <3 Jag hoppas att du snart igen ser dig själv som den fantastiska människa som jag vet att du är! Både på insidan och på utsidan! Livet är alldeles för kort och dyrbart för att ens låta en dag gå åt att må dåligt i själen! <3<3 Många kramar/petra
Det gläder mig att du faktiskt lyssnar på lite av det jag säger, för det här var exakt vad jag menade med att du skrivit om det, men ändå inte :) Bra Fjant. Du behöver inga skygglappar och hemligheter. Du behöver acceptans och stöd :)
Petra: <3<3<3 Tack för dina fina ord gumman!!
Ica: Nej nu kör jag verkligen inte med hemligheter längre.
Gud vad naket och bra du skriver Johanna! Jag blir rörd samtidigt som jag lider med dig. Jag om någon vet hur det är att må dåligt, och många ifrågasatte när jag vågade skriva på facebook hur jag faktiskt mådde efter att jag blev utsatt för mobbning på min arbetsplats. Samtidigt, iochmed att jag vågade skriva om mitt mående, så fick jag också många nya och nygamla vänner som visade att de fanns där för mig, och de vågade berätta vad de varit med om för mig. För visst är det så att människor inte mår bra hela tiden, utan det finns dalar och toppar också. Men vi ska utåt sett visa en yta, en fasad. Jag är glad att du vågar skriva om det här och du blev dagens hjälte för mig. Hur sjukt det än låter. Jag känner dig inte väl Johanna, men jag accepterar dig så som du är. Många kramar Therese
Tack så mycket Therese! <3
Skicka en kommentar