Knogarna vitnade men det hjälpte!

Det är som sagt inte lätt alla gånger men nu ser jag ljuset i tunneln igen.

Fredagen blev ingen bra dag. Fast jag haft det på känn var det väldigt hårt att få höra det uttalat; du är övertalig. Inte uppsagd men chansen att jag skulle få vara kvar på Djurgårdsskolan till hösten var liten. En del lärare får höra det här ofta och jag ska ju verkligen inte klaga egentligen! Jag fick världens bästa jobb som nyexad och jag har fått vara kvar i 4 år. Men nu är det ju så att mitt jobb har betytt så mycket för mig, särskilt det senaste året. Jag har världens klippor där, de finaste kollegorna och bästa eleverna. När jag blev sjuk igen fick jag så stort stöd och så mycket hjälp från jobbet, särskilt från min chef. Alltså var det inget konstigt att tårarna kom och allt kändes nattsvart i fredags.

Där kom prövningen kan man väl säga. Hur gör jag när något sånt här händer? Hur reagerar jag och klarar av att möta ångesten? Jo, det går ju ut över maten och träningen. För några månader sedan hade jag antagligen dragit täcket över huvudet ett tag, inte ätit på hela helgen och antagligen sprungit alldeles för många kilometer på tom mage. Jag hade antagligen hällt i mig vin och suttit på trappen och kedjerökt flera timmar och tyckt synd om mig själv. MEN jag gjorde inget av det här. Jag hade trycket över bröstet hela helgen och mådde piss, men jag gjorde inget av det ovan nämnda. Heja.

I förrgår började ångesten släppa lite. Dels för att jag hade ett bra samtal med kontakten på psyk, men allra mest för att jag fick veta att jag nog skulle kunna bli erbjuden en annan tjänst på jobbet. Igår kunde jag andas ut igen då jag faktiskt blev erbjuden en tjänst! I de bästa av världar hade jag förstås kunnat vara kvar på min tjänst och följa mina klasser i höst (särskilt min klass förstås som börjar 9:an i augusti.... :( ) Det känns skit att inte få vara kvar i arbetslaget, att inte få fortsätta kompa med Ingrid eller jobba kvar i mina klasser, men om nu inte det gick att ordna så har det ändå ordnat sig på näst-bästa sätt och jag är SÅ GLAD för det!! Så jobbig känsla är det, att vara så ledsen samtidigt som jag är så lättad och glad.

I höst blir jag mellanstadielärare. Får se hur länge det varar, känner nu att jag vill tillbaka till högstadiet om jag får den chansen, men huvudsaken för mig är ändå att få vara kvar som sagt. Förstå vilken utmaning att bli lärare i en årskurs 5:a! Oj oj oj :) Men vem vet, det kanske passar mig som handen i handsken och jag blir klar till pensionen :) Jag tror chocken snart kommer infinna sig och i sommar lär jag väl få läsa på och fräscha upp mina kunskaper i NO-ämnena, SO-ämnena, matte och bild, hehe... Det är grym stor skillnad att undervisa på högstadiet och att vara på mellanstadiet men vad fasen, klart att det ska gå bra!! :)