Den stundande examen

När man var liten och slutade skolan för sommaren innebar det blommor till och från fröken, avslutningsceremoni i kyrkan med sång och spex, och sedan fika med släkten (eller åtminstone familjen) innan man sprang ut i sommaren för att leka och bada.

När man tar studenten firar man med dunder och brak. Man springer jublande ut ur skolan för att mötas av släkt och vänner och firar en dagen lång. Känslan är helt underbar och jag minns att jag hade ont i käkarna länge eftersom leendet aldrig varit större. Studenten ska man verkligen fira.

När man tar examen från högskolan springer man inte jublande ut ur skolan. Det kanska man skulle ta och göra just bara för att, men nej, jag är för feg för sånt. Det känns lite abrupt att bara lämna föreläsningssalen en vacker dag för att bara gå hem till en tom lägenhet (eftersom sambon jobbar) och konstatera att man inte behöver gå tillbaka till högskolan något mer. Ingen sång eller avslutningsceremoni, inget flak att åka omkring och jubla på, ingen som möter en med champagne Illa.

Jag måste ändå säga att the fact that jag tar examen nu känns oerhört stort. Fruktansvärt overkligt och absurt, men oerhört stort och skönt! Detta kommer att firas. Nästintill hela veckan. Redan igår var det middag på Grappa och i helgen väntar examensfester. Mina underbara föräldrar har ställt upp med sitt hus och mat så att jag kan bjuda in mina vänner för att fira lite och på kvällen är det partaj hos Ica som gäller (då vi slagit ihop min examensfest med hennes 2x-årsfest ;)) Jag kommer jubla mest hela tiden, kanske sjunga lite och fira allt vad jag kan.

Om några timmar ska jag gå till högskolan för mitt sista litteraturseminarium ever. I morgon ska jag gå dit och lämna in mitt PM på akademin. Efter det hoppas jag att jag klarar mig utan komplettereringar men även om så är fallet så känner jag mig klar. Och det ska firas! :D