Träning kan absolut vara en del av sjukdomen och jag är väl medveten om att jag använder mig av träning som kompensatoriskt beteende och något som lindrar min oro och ångest ibland. MEN det finns en skillnad mellan träning och träning. Jag har absolut lärt mig skillnaden på att träna i syfte att dämpa ångesten och på att träna för att det är något jag njuter av och behöver för att må bra. Därför hävdar jag bestämt att jag inte ska sluta träna helt även om jag är i behandling. Träning för mig har alltid varit ett positivt inslag och något viktigt för att jag ska må bra. Jag har sedan jag var väldigt liten hållit på med både gymnastik, dans, ridning, friidrott, fotboll, aerobics, styrketräning, promenader och volleyboll. Det senaste åren har jag hållit mig till volleyboll och även börjat jogga. Även om jag är en bekväm och lat människa är jag samtidigt en sportig tjej som inte mår bra av att enbart sitta still. På jobbet har jag t.ex. blivit beskriven som den sportiga, aktiva och vältränade tjejen. Jag gillar att träna helt enkelt. Sedan är jag medveten om att det absolut inte är bra att träna för mycket, särskilt inte om man är sjuk. Det gäller att hitta balansen.
När jag drar ut och springer eller ställer mig på crosstrainern för att jag har "tjock-ångest" och en kämpig dag med tankespöken och ångest är inte träningen positiv och den sortens träning är absolut inte bra. (Det vet jag förstås, men nu är det en del av min problematik så...) Däremot ser jag inget fel i att någon gång ibland ge sig ut i skogen och njuta av en lugn joggingtur i solen med bra musik i öronen. Lite mer styrketräning skulle vara bra för min rygg och träningarna med mitt underbara lag tillför så mycket att jag rent av skulle bli riktigt deppig om jag inte hade dem. En promenad då och då är inte skadligt, så länge syftet är rätt!
Punkt, slut och amen. Feel free to kommentera och protestera :)
10 kommentarer:
Eftersom jag varit en av dem som uttryckt mina åsikter gällande ämnet måste jag väl ge mig in här då ;) Lagträningen säger jag inget om NU, när du får behandling. Innan tyckte jag att även det var vansinne, även om jag vet hur mkt laget betyder för dig, för då var all form av träning enbart skadligt för din kropp. Nu kan jag tycka att det säkert kan vara bra. På min behandling spelade jag fotboll under sommaren och red flera ggr i veckan sista tiden (dock ansåg ju inte de som hade mig inlåst att ridning var träning, de trähattarna), och det gjorde enbart gott. MEN, det här med styrketräning och det där vet jag inte var jag ställer mig. Det är så svårt att veta om du själv vet vad du står där, eller om din sjukdom övertygar dig. Med tanke på de hatiska kommentarer du slängt över promenader och jogging förr (visst, free att ändra sig, men vilken del är det som gör det?). Sålänge du vet, och du ärligt kan berätta för dig själv varför du gör det finns det ingen anledning till varför andra ska lägga sig i egentligen. Det är ditt liv, din friskhet, och du väljer själv hur du vill utvecklad det :)
Jag håller med dig och jag har ju faktiskt lärt mig när träningen är positiv och när den inte genomförs av sunda anledningar. Därmed säger jag inte att jag aldrig tränar för att förbränna eller lindra ångest nu och det är ju en del jag måste kämpa på med och försöka stå emot. Mina behandlare verkar vara av väldigt skilda åsikter när det gäller det här men jag tänker att så länge jag inte skadar min kropp genom att röra på mig (eller går ner i vikt t.ex.) så är det ingen fara. De gånger jag njuter av (om det så är volleybollträning eller en tur i skogen) träning är ändå fler än den tvångsmässiga.
Det här gäller ditt liv, din sjukdom och din framtid så jag tycker egentligen inte att någon annan har med det här att göra. Möjligtvis då de som försöker hjälpa dig, dvs dina behandlare. Det kommer alltid att finnas olika åsikter om det här men det som är viktigt, som Ica också skriver, är att bara du kan vara ärlig mot till själv så ska andra inte lägga sig i.
Så länge du inte använder träningen som en maktgrej mot omgivningen så är det fine. Och skulle du göra det så är det ändå din grej, det är dig det handlar om. Ditt nystan att lösa.
Så många kloka ord samlade på ett och samma ställe :-)
Vet inte om jag egentligen har något att tillföra debatten...mer än att du får fortsätta vara brutalt ärlig mot dig själv och verkligen våga ta upp kampen mot den där onde rackarn som hela tiden försöker trycka ner dig.
Fortsätt kämpa på så kommer du vinna den här matchen :)
Håller med dig, man mår bra av träning också, så länge det blir rätt sorts träning. Det gäller bara att veta när det är sjukdomen som spökar och lurar dig...
Kanske, kanske, ska jag få samma hjälp som du. Efter 9 år i vårdkarusellen har jag äntligen hittat en läkare som gett mig diagnosen ätstörning. Håll tummarna.
<3 på er finingar!
Jag håller tummarna för dig Gloria!!
Hej Johanna. Jag har inte heller med att göra med vad du vill och tänker med ditt liv. Och jag ber om ursäkt i förväg men jag orkar inte bry mig om vad du kommer att tycka om mig just nu. Du vet hur jag är och hur mycket jag hatar allt som har med ätstörning att göra. Men shit vilken jävla bullshit. Jag blir så förbannad.ARG!På dig! På alla andra här! På sjukdomen. Helvete alltså... Det är klart att du tror dig veta hur mycket du ska träna och vad du ska träna och hur du ska träna och jadda jadda jadda bla bla...men fattar du inte att det är din sjukdom som spökar i huvudet på dig??? Vad i helvete Johanna...du fattar väll att det aldrig kommer att funka för dig?! Du är där om och om igen...du ska nog helt enkelt inte träna alls! För du kommer inte att hitta någon balans. Och absolut inte när du umgås med sjuka vänner som du gör och som du alltid har gjort. Och om du behöver medlidande så får du inte av mig, iaf inte efter detta inlägg. Jag hatar sjukdomen. Och jag gör allt för att slippa ens känna en vindpust av den. Och om det betyder att jag ska väga lite mer än smalast och inte träna alls så let it be. För varje gång du är sjuk så förstör du lite av dig själv, för varje gång blir du svagare som person, det äter upp dig. Dig Johanna, som är så klok och smart och underbar. Bry er inte om att kommentera mitt inlägg, för det finns inget som får mig att tycka annorlunda. Absolut inget. Jag har aldrig mått så dåligt som under tiden med min ätstörning. Och jag vill aldrig aldrig aldrig dit igen. Och bara enbart bara för det så ska jag aldrig känna att jag måste träna för att "må" bra. Jag har lämnat helvetet bakom mig för länge sen och jag lever varje dag som om den vore den sista. Jag har bestämt mig, jag vill leva. Och jag vill må bra. Jag vill känna kärlek. Jag ber som sagt om ursäkt, Johanna för jag tycker så mycket om dig. Men annars...ät för i helvete och få vett i skallen. För just nu tänker du inte klart...inte på långa vägar. *Kramar om* den Johanna som JAG vet är lat och hatar att träna. Egentligen!
Nu är jag lite sen med att kommentera här, men när jag läste inlägget så hann jag inte lägga in en kommentar. Jag tycker inte det finns ett generellt svar, utan det beror så mycket på situationen! Hur mår kroppen? Är man gravt underviktig? Har man brist på viktiga ämnen? etc etc.
Under den sista behandlingen jag gick i, tre år med avslut i augusti 2011, fick jag träna hela tiden. MEN jag hade restriktioner, OCH jag fick lära mig att träna "på rätt sätt". När jag började där 2008 löptränade jag varje dag, vilket vi successivt minskade på tills vi fann en bra nivå som anses "normalt". Det här var ett samarbete mellan mig, behandlaren och sjukgymnasten. Kraven var självklart; mat och regelbundna kontroller.
Det här var bra för min del, men hur det är för andra är ju väldigt individuellt.
Kram på dig fina vän!
Leo:
Nu ville du inte ha något svar men du får ett ändå ;) Och inte för att jag vill att du ska ändra på din inställning.
Jag vill absolut inte ha något medlidande, bara just reaktioner och tankar vad ni tycker och det har jag ju fått! Jag är väldigt medveten om mina problem och går ju faktiskt i behandling nu så jag äter som jag ska och tycker därmed att jag ska få fortsätta med volleybollen som faktiskt är något jag älskar. Sen ska jag absolut inte vara ute och springa sjutton gånger i veckan eller använda träning som ångestlindring. Ah, du förstår.
Massa kramar tillbaka till dig från den Johanna som faktiskt tycker om att röra på sig och samtidigt gillar att lata sig ordentligt emellanåt.
Hanna:
Jag håller med dig helt och hållet. Det är väldigt individuellt och min kropp mår verkligen inte bra av att bara ligga på soffan hela tiden. Min kropp mår bra av att träna men självklart inte när det är överdrivet. I dagsläget är det absolut inte det utan det ligger på en lagom nivå. På detta går jag ju på behandling och äter med andra ord ordentligt, har inga brister och är absolut inte gravt underviktig. Ett av mina mål nu är ju att finna en vettig balans och att träna av rätt anledning. Med volleybollen känner jag absolut att det är rätt sorts träning. Jag råkar röra lite på mig när jag gör något jag tycker är väldigt roligt tillsammans med en härligt lag. Kram på dig med gumman!! Hoppas du mår bra!!
Men Johanna, du har försökt med det förut. Att bara träna volleyboll. Det funkade juh inte. Det är som sagt inte första gången du mår så här.
Du skulle väll aldrig säga till en nykter alkoholist att bara ta ett glas vin i veckan? Vissa av oss som aldrig haft problem med alkohol kan gott dricka ett glas varje vecka utan att det blir ett missbruk av det hela. Vissa av oss kan inte helt enkelt. En nykter alkolist vet att om den bara skulle snutta på lite alkohol skulle den kanske inte kunna sluta och så är man där igen, i missbruket. Missbruk som missbruk. Jag tycker absolut man ska vara hälsosam, jag försöker promenera som mycket jag hinner. Men thats it. Jag gör det enbart för hälsan, inte för att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig sätta mig i en svår sits igen, jag har för mycket som står på spel, för mycket gott i livet som jag inte ville leva utan. MINA BARN! MIN FAMILJ! LIVET helt enkelt. Om du tror att du skulle klara av att enbart spela volleyboll för att det är kul och för att det är bra för hälsans skull, ja men då så...inga problem. Men återigen, jag är rädd att du inte fixar det... Och jag önskar dig inte det. Fina Johanna! Jag ryser av bara tanken på vad du går igenom just nu... Och undvik människor som drar dig ner i fördärvet va!!! Du har så fina vänner som du skulle kunna vara med, som skulle få dig att må bättre... Du vet vad jag menar! Kramar
Skicka en kommentar