Bli inte påkörd, det gör ont!

Det är inget kul att heta Johanna just nu. Veckan kunde ju ha börjat bättre. Igår vaknade jag för visso i tid för en gångs skull och hade riktigt bra med tid på mig på morgonen. Sen gick det däremot utför. Halvvägs till jobbet gjorde jag en riktigt kass avståndsbedömning och var tvärsäker på att jag syntes bättre i mörkret än vad jag gjorde. På övergångsstället vid Sveaplan sa det pang och Johanna med cykel flög ner i backen efter en mindre trevlig träff med en hård Volvo. Japp, jag kan nu kryssa av "Jag har blivit påkörd" på listan. Mindre kul händelse att kryssa av. Jag minns att jag innan smällen hann säga Men hallå! högt för mig själv eftersom jag tyckte föraren var korkad som tycktes gasa och inte bromsa innan övergångsstället. Dock såg han mig ju inte så det är ju inte så konstigt.

Det plötsliga mötet med bilen resulterade i skakningar, ömma knän och öm armbåge. Fort gick det och chocken kom nog inte förrän jag satt och blev omplåstrad hos skolsyster på jobbet. Innan dess gjorde en supersöt kvinna mig sällskap. Hon plockade upp min väska, sa massa söta saker och gick med mig nästan hela vägen till jobbet. Föraren var också chockad och mycket trevlig och omtänksam så honom är jag inte alls arg på. Jag hade ju varken förkörsrätt och uppenbarligen inte tillräckligt med reflexer på mig. Det gick ändå bra att gå och jag gick mest och förbannade mig själv, surade över att jag skulle bli sen till jobbet och att favvojeansen nu var trasiga. Andra tröga tankar som for genom huvudet var om mobilen och i-poden hade klarat sig eftersom de legat i högra jackfickan och att jag måste köpa ett nytt baklyse. Hjälm och reflexväst var nästa tanke. Det hade varit nåt. Nu så här i efterhand är jag bara lycklig att jag inte slog i huvudet. Det hade ju trots allt ha kunnat gå riktigt illa...

Inlinkandes på jobbet kommer jag in på a-lagsmötet och får fram att Jag har blivit påkörd... Men det är ingen fara.. Hehe. In till syster som ska plåstra om knäet och då såg jag inte längre ett knä utan ett smått blodigt och en enooooormt stor blå boll som en gång var en led. Aj. Lite blek om nosen får jag lägga mig ner och bli ompysslad. Skit! Det kommer ju inte bli nån volleyboll den här veckan! Och vi som har match på söndag mot ett lag som kanske t.o.m. blir kul att möta!! Gaaaaah!!!

Blev beordrad att åka hem och ringde Daniel. Väl hemma inspekterade jag mina skador och insåg att jag skulle vara mer blå än vit på vänster ben och höger underarm, för att inte tala om höger knä. Den blå bollen hade nu blivit en badboll. Tur i oturen så har man en mamma som är sjukgymnast som är specialist på just knän så efter att ha legat i soffan med benet högt hela dan kom hon med stödbandage och klämde och kände på knät. Det verkar som knäskålen, senor och allt sånt man har i och runt knäet har klarat sig *pustar ut* och det det nu gör ont pga blödningen i knät och svullnaden. Detta leder även till extrem stelhet och när jag försöker gå ser jag mest ut som en stelopererad 97-åring.

Ja, veckan hade kunnat börja bättre men å andra sidan även så mycket sämre. Jag är tacksam att det gick så bra som det gick och är än en gång övertygad om att änglar finns. Nu ligger jag i soffan och har tråkigt. Oroar mig för mina lektioner som andra kommer ha och suckar över att ingenting som är värt att se på TV existerar på dagtid. Det är lite synd om mig tycker jag.

Aj i knät

Aj i armen